Vad gör man....?
(Vill du läsa något som gör dej glad, skall du inte läsa här. Här kommer jag skriva om min resa tillbaka....till mej själv.)
I 12 år har jag varit singel med några korta dejter som inte lett till nåt allvarligt förhållande.
I våras såg jag en kille, som jag spanade lite på. Efter ett halvårs spanande fick vi lite kontakt och jag tänkte, "om man inte vågar, kan man inte vinna". Så jag tog mod till mej och kastade ut en liten krok och "fisken" nappade!!!
Jag var glad, förväntansfull och lycklig som övergick till att jag blev kär. Det visade sej att vi spanat på varandra, ungefär lika länge. Jag tänkte, kanske är det äntligen min tur? Kanske det fanns nån för mej iallafall, trots att jag slutat hoppas?
Hade glömt hur underbart det kan kännas, att ha en famn att krypa in i, nån att skratta med, prata med och känna att nån tänker på en och tycker om en.
Efter bara 3 veckor kom första smällen.
Jag var på kurs och fick smaka på hur det känns när nån vill ha total kontroll över ens liv. Jag fick skit för att jag inte kunde höra av mej 24-7. Att jag hade lektion och inte kunde ringa eller smsa, annat än på raster eller kvällen, då fick jag lära mej att det kunde man till sin pojkvän, annars hade man nåt skumt för sej. Senare fick jag veta att det betydde att han trodde jag hade sex med en eller flera kurskamrater.
Sen följde 6 veckor av ett mindre (?) helvete.
Han ringde ca 8-10 ggr på jobbet, fast vi sågs på morgonen och kvällen. Det var inga 5 minuterssamtal, ett samtal kunde hålla på i ca 40 min.
Jag fick inte heller hälsa eller prata med motionärer på gymmet där jag jobbar och tränar, då hade jag haft sex med dem med.
Ville jag ha egen tid, att bara ha en kväll hemma för mej själv, kunde det inte förstås. Träffa vänner var inte totalförbud men det blev sånt tjafs att jag inte orkade ta det bråket, utan stannade hemma...med honom.
Var jag på lunch med en väninna var hon flata och "ville sätta på mej".
En gång var jag ute med några vänner, eftersom de andras pojkvänner skulle med bad jag honom ta med en kompis och komma dit. På dansgolvet råkade ett gammal ex vara,som hälsade på mej. Det resulterade i att det höll på att bli ett slagsmål mellan dem och att jag blev biten (?) i kinden!!! Men en gul-lila käke, som påpekades av en arbetskamrat, började jag undra om det stog rätt till? Han var inte svartsjuk sa han, vad var han då????
Jag skall vara totalt ärlig och säga att han kunde vara helt underbar!!! och höja mej till skyarna, med ord som att jag var den vackraste, sexigaste och bästa kvinnan på jorden. Nästa sekund knullade (ursäkta) jag med alla, det behövdes bara att jag log eller hälsade nå nån annan.
Jag skulle kunna berätta fler onödigt tråkiga händelser men det tog mej i allafall 6 veckor och 2 dagar innan jag orkade bryta upp.
Uppbrottet tog 3,5 timme och hade säkert hållt på ännu längre om inte min dotter och hennes pojkvän dök upp. Sakerna han sa till mej går inte ens att skriva här, det vara bara svordommar, fula och äckliga ord. Det sista han gjorde vara att spotta mej i ansikter. Killen är 45 år!!!!!!
Jag försökte vid ett tillfälla att prata med honom , för att vi skulle kunna fortsätta att träna på samma gym, utan att det skulle kännas allt för jobbigt. Det var en 3 timmar lång diskussion som inte ledde till någonting. Jag fick bara höra att jag var en hora och nu när det var slut kunde jag ju knulla vem jag vill, hela gymmet faktiskt!
Så, varför mår jag så dåligt? Jag borde väl vara glad att vara fri från en sån idiot?
Varför orkar jag bara vara social, som jag älskar, korta stunder?
Varför kan jag inte vara ensam hemma, som jag älskar, utan att börja gråta?
Varför????
Jag vet att det går över. Jag vet att det är olika steg i "proceduren" man ska gå igenom. Jag har väl pluggat psykologi :-)
Men varför kan man må så dåligt över att äntligen vara fri?
För att man känner sej lurad?
För att man känner sej utnyttjad?
För att man är besviken på att det inte var mannen i sitt liv, som man trodde?
För att han kunde behandla mej så illa, när han sa att han älskade mej?
För att jag bara var jag och krävde bara att han skulle vara snäll och respektera mej?
Antagligen.
Jag får känna mej som en strupa ut och in ett tag. Jag är vuxen och vet att det går över men det gör inte mindre ont just nu. Jag önskar bara jag kunde sova, till april och vakna glad och känna vårsolen i mitt ansikte.
Den dagen kommer, antagligen om ca 3 månader :-)
Tills dess får jag väl ventilera mina känslor och tankar här, för den som orkar att läsa.
I morgon är det en ny dag.
Carpe diem.............?
Du är så stark mamma, även om du inte känner dej stark.
Är stolt över dej, och du är en otrolig förebild!
Är så ledsen och besviken att HAN inte var som han verkade, han som verkade så snäll, så bra.
Men sedan visade sej vara en smått psykotisk svartsjuk adhd man.
Förstår inte, varför kan han inte förstå att han behöver hjälp, ta hjälpen och då ha dej vid sin sida, precis som han vill.
Älskar dej lilla mamma, och man får faktiskt gråta och be om hjälp.
Kramar och familj finns bara minuter bort..
Puss
Hej... Din dotter Johanna länkade till detta inlägg. Usch, det är hemskt att ha en pojkvän som städningt är svartsjuk och håller på så som denna man har gjort.
Du gjorde helt rätt i att göra slut, det kunde gått riktigt illa om det hade varat längre. Jag menar, de finns ju dem som blir misshandlade och inlåsta av sina män, just för att de är svartis och tror de värsta.
Förstår om det fortf. känns ont i hjärtat, du har ju antagligen fått ganska så starka känslor för denna man även om han behandlade dig dåligt.
Massa kramar och lycka till med att bli lycklig igen.
Åh vad jag är stolt över dig! Att du orkade att ta dig ur ett så destruktivt förhållande så du kan förbli den härliga underbart glada kvinna som du är.
Jag hoppas att han skärper till sig när ni ses på gymet och inte uppför sig som en idiot för det kommer ju att slå tillbaka på honom mest.
Du är vacker och klok och när du minst av allt anar det så kommer han att stå där (om det är det du vill). Mannen som ser dig som du är och som respekterar och älskar dig.
Kram :-)
Det är hemskt o du kommer nog vara ledsen ett tag till Men sen när det gått över så kommer du vara ännu starkare än vad du redan är!! Jag hittade din blogg hos din dotter!
JAg tror de flesta.. inte alla men de flesta tjejer varit med eller är med om det du beskriver. Även så jag o för mig tog det lite längre än 6 veckor. Starkt!!!!! kram på dig
Hej!
först stooooooooooor styrke kram.
kompis till din dotter Johanna, vi har setts nån gång men det bar länge sen :)
tycker du är stark. att det går över gör det men det är ej det man vill höra för det känns ju ej så just nu.
vet precis hur det är för jag har själv vart med om liknande.
glöm ej att ingen är ditt fel o det är inget fel på dig. du gjorde helt rätt.
o du är ju lika vacker som din dotter så vänta du bara så kommer det stå en prins till dig där snart o le med det varmaste leendet.
när du vill o är beredd.
stor kram o hoppas detta nya år blir ditt bästa. /Em
Massa kramar till dig! Vad starkt av dig att bryta dig loss. Vill du prata så hittar du mig en trappa upp. KRAM
sjuklig man! :'(
kram sanna
hoppas du hittar den du alltid drömt om (LL'
